Berätta lite om dig själv!
Jag har mina rötter i Västerbotten och har varit bosatt i olika delar av Sverige och världen, bland annat i Australien under flera år. Det var också där jag fick upp ögonen för urfolkspolitik och började funder över hur det egentligen var ställt med relationen Sverige-Sápmi. Trots en magisterexamen i mänskliga rättigheter och en uppväxt i geografiska Sápmi hade jag vid tillfället i det närmaste ingen kännedom om detta.
När jag 2011 började arbeta på Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, fick jag inblick i en för mig dittills främmande historieskrivning, en sorts ögonöppnare som jag snart kom att känna igen hos många andra svenskar som plötsligt förnimmer hur landet (inte) ligger. Den låga kunskapsnivån om samiska rättigheter, samisk historia och samtida kultur och samhälle har länge varit utbredd i Sverige. Att undersöka dess orsaker och bidra till att råda bot på den blev en viktig sporre för mig i mitt arbete, som efter några år kom att ta formen av ett avhandlingsprojekt i ämnet Sámi Dutkan/samiska studier. Där vände jag mig till dem som, i min mening, allra tydligast spränger medvetandets barriärer, nämligen de samiska konstnärerna. Under cirka sex års tid följde jag fyra av dessa i deras arbeten med att förändra samhället med konsten som verktyg, vilket bland annat resulterade i doktorsavhandlingen Dekoloniseringskonst. Artivism i 2010-talets Sápmi (2020).
Vad hoppas du kunna bidraga med i Sanningskommissionen för det samiska folket?
Som sekreterare i Sanningskommissionen för det samiska folket tillvaratar jag kommissionens arbete i skrift och kommer således fortsätta skriva om den komplexa, mångfasetterade, viktiga och ofrånkomliga svensk-samiska relationen – och om vad den kan tänkas bli.