Skogssamerna – särskilt utsatta

Analysen av de närmare 300 vittnesmålen fortsätter. Ledamoten Marianne Liliequist går igenom vittnesutsagorna, tematiserar och sammanfattar dessa som ett första steg. En av berättelserna som återkommer i dessa är vittnesmål från skogssamerna eller ättlingar till dessa.

”Det typiska är att skogssamerna är ännu mer utsatta än fjällsamerna och har haft lägre status i myndigheternas ögon. De har varit mer ansatta av nybyggarnas verksamhet, deras barn blev oftare satta i folkskola och fick bo antingen på skolhem och arbetsstugor eller blev inackorderade i byn och därmed lovligt byte för bybornas och deras barns trakasserier”, berättar Liliequist.

Skogssamerna bodde tidigt i hus och insynade ibland nybygge för att freda sin mark, vilket slog tillbaka i många fall då de ofta kunde ha någon ko och några getter. Då kunde de utsorteras såsom ”inte riktiga samer” och förlora sina samiska rättigheter som att ha tillstånd att ha renar, berättar Marianne Liliequist.
”I dagens läge är de skogssamer som fortfarande hållit fast vid renskötsel i ett oerhört prekärt läge. De är helt kringrända av exploateringar av alla de slag inte minst kalhyggen och contortaplantering”.

Här följer en sammanfattning ur ett av vittnesmålen:
”Släkten har sedan 1700-talet betalat skatt för sitt skatteland, men blev bortkörda därifrån på grund av nybyggarnas verksamhet och man flyttade 1790 högre upp och betalade skatt i detta område.
Renskötsel, jakt och fiske var näringarna och för att skydda sin mark insynade man 1816 ett nybygge. 1873 förlorade man detta skatteland eftersom staten delade upp marken i privata hemman och statens överloppsmark och samtidigt förlorade man sina renmärken på grund av att man tagit upp nybygge och hade någon fjällko och några getter.
Marken och renskötseln togs alltså ifrån dem. De hade inte rätt att vara med i samebyn, de var inte rätt sorts same och skulle försvenskas. För att bli svenskar sattes de i folkskola och informantens mor berättar om att hon fick stryk om hon talade samiska och om lärarinnans hån mot de samiska barnen. “Då förlorade vi vårt språk!”

Analysen av vittnesmålen går vidare och kommer att sammanfattas i en berättelsevolym när utredningen är klar. Arbetet ska redovisas i december 2025 men Sanningskommissionen har begärt förlängd tid till 1 oktober 2026.