Till samtalsmötet i den gemytliga hembygdsgården Kullerbacken i Kraapohke den 24 januari 2024 kom sju vuxna och tre barn. Från kommissionen deltog ordförande Anders Lidén, ledamot Krister Stoor samt Lena Kroik och Moa Sandström från sekretariatet.
Efter en introduktionsrunda berättade Lena Kroik om intervjuarbetet och betonade att det är viktigt för kommissionen att få ta del av olika samiska erfarenheter för att få en så bred bild som möjligt av vilka konsekvenser den förda politiken fått för det samiska folket. “Alla samer har erfarenheter av den politik som har, eller inte har, förts. Så alla är lika välkomna att anmäla sig till intervju”. Lena Kroik har stött på olika förhållningssätt till att dela med sig av sin berättelse under de många intervjuer hon hittills genomfört.
“Vissa vet precis vad de vill prata om, och så gör de det från start till slut. Andra kan vara mer tveksamma till om man verkligen har något viktig att förmedla. Men så börjar man i någon ände och så kommer det bara”.
“Det är så jag känner, säger en av deltagarna, att jag har väl inget att berätta. Men när man väl sitter där så kanske det kommer fram ändå”.
Samtalet i Dorotea kretsade kring olika behov av och inställningar till att berätta om sina erfarenheter – och hur viktigt det kan vara att få dem skildrade. En av deltagarna berättade om att ha varit och sett filmen Sameblod tillsammans med sina föräldrar.
“Båda mina föräldrar gick på nomadskolan och nog hade jag hört berättelser från dem båda och tyckte att det var tungt. Men efter att ha sett filmen, jag bara grinade och grinade hela vägen hem i bilen. Så säger min mamma till slut, att inte var det värt att rota i det där”.
Ledamoten Krister Stoor delade också med sig av sin erfarenhet av att ha sett föreställningen Solens dotter på Västanåteatern.
“Mot slutet, tårarna bara rann! Jag kände att oj, här berättas hela vårt liv, tusen år bakåt, och den framförs på ett så bra sätt – man får vara med. Att reagera så starkt, jag tror det handlar om att mycket av vår historia har tryckts ner och inte fått komma fram. Så när den då gör det, då är det flera generationers tryck som lossnar”.
Några av deltagarna lyfte fram hur viktigt det är att kommissionen verkligen tar vara på de berättelser de tar del av. Att de inte bara arkiveras utan synliggörs ordentligt. Men också hur värdefullt det är att intervjuer samlas – även för kommande generationer. Vidare handlade samtalet om vikten av samiska mötesplatser, som det årliga konfirmationslägret för ungdomarna.
“Jag ser det på mina egna barn, de är ju i minoritet hela tiden. Men här får du träffa andra som är som du, här är du i majoritet. Det är väldigt fint att de får träffas och lära känna varandra”.
“Det ser man ju med pandemin, de ungdomar som konfirmerades under den har ju inte fått den där gemenskapen med andra samer. När man pratar med dem, de har liksom blivit berövade någonting”.
Samtalet handlade också om svårigheter med en skolgång anpassad utifrån det renskötande livet – med behovet att flytta fram och tillbaka mellan olika kommuner under olika årstider.
“Det finns liksom inget system som kan följa våra liv, så som vi lever, när renarna far ner till skogslandet, vad händer med resten av familjen? Vi kan inte följa med för det är svårt att byta skolorna. Man borde inte tänka kommunvis, utan samebyvis – var vi är med renarna. Det blir en oro man har inför varje vinter, hur det blir”.
Sista samtalsmötet hölls i Lycksele den 25 januari. Nyhet från det mötet kommer inom kort.