Som 7-åring tvingades Lars Stenberg i väg långt från föräldrahemmet till nomadskola.
– Jag hade inte ens varit hemifrån före det. Det var den första resan jag gjorde.
På skolan blev han ständigt trakasserad av sina lärare.
– Magistern sa att vi ”skogslappar” inte var värda någonting alls, att vi inte borde vara där, berättar han.
Lars trodde att minnena från den tuffa skolgången skulle blekna med åren men det har de inte gjort.
– Jag tänker ofta på den tiden.
Lars Stenberg är i dag 76 år gammal och bor huvuddelen av året i Arvidsjaur. Sommarhalvåret tillbringar han i det gamla föräldrahemmet 3,5 mil väster om Arvidsjaur. Han är en av dem som bestämt sig för att vittna och berätta sin historia för Sanningskommissionen för det samiska folket.
– Jag var med redan i Sametingets arbete om kommissionen och bestämde mig redan då. Det är så mycket som hänt i mitt liv som måste upp. Det är ofattbart att det än i dag är en kamp samer emellan som staten orsakat.
Som liten 7-åring på nomadskolan mådde Lars dåligt och längtade hem. Det fanns en skoltelefon som barnen kunde låna och ringa hem ibland. Men att lämna skolan var inte ett alternativ.
– Det var som det var. Skola skulle man gå. Men inte kan man lära sig något om man vantrivs.
Minnena av magistern är hemska och ingen kom någonsin till hans försvar, men det fanns en kokerska på skolan med stort hjärta. Hon räddade skolgången, menar Lars.
– Jag hann faktiskt besöka henne medan hon levde. Jag sa då till henne att hon var en klippa.
I dag är det Lars son som tagit över renskötseln.
– Han har fått stångas en hel del men han har haft det gynnsammare än vad jag hade det.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag hoppas att det kan bli bättre. Det här som hänt måste upp till ytan.
MALIN A JUNKKA
Vill du också vittna och berätta din historia? Läs mer här! Dela din historia