Sanningskommissionen för det samiska folket har fått in cirka 270 anmälningar till intervjuer. Maria Länta, Lycksele, är en av dem som valt att vittna.
Kan du berätta lite kort om dig själv?
“Jag arbetar halvtid som läkare på lasarettet i Skellefteå. När jag inte arbetar har jag fullt sjå i Lycksele med att bland annat vara diabetesmamma till min snart 10-årige son. Jag är uppvuxen i Norsjö, men har genom min mor rötterna i Jokkmokksområdet. Jag har en särbo i Malå och vi ses när vi ses. Jag gillar att använda händerna, handarbetar ofta på något vis (men är nog inte tillräckligt duktig för att kalla mig mjukslöjdare, utan det är mer till husbehov, plus stickning). Jag och min pappa renoverar på mitt hus och jag trivs också med att hjälpa särbon med renskötseln när tillfälle finns. Jag drömmer om att någon gång få tiden att räcka till att vistas mer i min stuga i Aktse i Jokkmokks fjällvärld, där jag har mitt ursprung”.
Vad fick dig att lämna in vittnesmål till kommissionen?
“Min mamma som var same gick bort för ett och ett halvt år sedan, och när jag valde att lämna mitt vittnesmål till Sanningskommissionen så var det mycket för att ge henne en röst, men också för att få tala för mig själv. Jag ville trycka på den del av oss samer som inte fått med oss ett “helt” kulturarv, utan av en eller annan anledning tappat delar av det. Som mamma uttryckte det, “jag står med fötterna på varsin sida om ett krondike!”, även om hon var väldigt bestämd med att hon definierade sig som same, och såg till att överföra det hon visste och kunde till mig. Jag ville i intervjun trycka på svårigheterna med att inte ha en hel identitet, att känna sig som en slags bastard, oavsett om en är i “svenskt” eller samiskt sammanhang. En del påverkas mycket av det, då vi ju som människor har behov av en identitet och en känsla av sammanhang. Att bli, om än ordlöst, ifrågasatt av den grupp en känner samhörighet med kan påverka starkt”.
Hur har statens politik påverkat just dig? Vad valde du att ta upp i din intervju?
“Då jag anser att förlust av identitet har sin grund i tidigare förd politik från staten, så ville jag berätta om det i intervjun. På samma sätt som jag tänker att det är smärtsamt för människor att berätta om olika konkreta trauman, så är det för mig inte helt lätt att prata om det här heller, men kanske på ett annat sätt. Om identiteten är bräcklig kan det kännas som att en inte är berättigad till att ta något utrymme. Kanske är det något som människor drar sig för att tala öppet om, att det är att blotta sig för mycket? Ämnet kan också i olika diskussioner lätt bli infekterat”.
“Mycket av den samiska identiteten är kopplat till språket, som jag bara fick små delar med mig av från barndomen. Det hade talats en del lulesamiska i mammas föräldrahem men hon fick lämna hemmet när hon började skolan i Jokkmokk och då försvann också den biten för henne. I vuxen ålder har jag läst ganska mycket lulesamiska och försöker hela tiden ta tillbaka språket, men det finns så många mentala spärrar att övervinna, samtidigt som det enda sättet att bli talande ju är att aktivt använda språket. Där har jag en liten process framför mig, jag brukar öva på sonen (som går i tredje klass och har distansundervisning i lulesamiska)”.
Vad hoppas du att Sanningskommissionens arbete ska leda till?
“Jag hoppas förstås att kommissionens arbete ska kunna leda till en generellt ökad medvetenhet i frågorna kring hur det samiska folket påverkats av statens ageranden, och att man då kan se det ur så många perspektiv som möjligt. Jag tror inte att alla svårigheter, motsättningar, all okunskap, diskriminering, rasism och så vidare bara kan försvinna över en natt, men om det kan vara en början till förbättring så har det ju ändå kommit en bit på väg”.