Samiska – inte ett enda språk utan flera olika varieteter
Samiska är inte ett språk, utan består av nio olika varieteter, språkliga varianter som ibland även kallas skilda samiska språk. Språken tros ha utvecklats från ett samiskfinskt urspråk som talades för 4 000 år sedan.
De samiska språken tillhör den finskugriska språkfamiljen. Exempel på släktspråk är finska, estniska, karelska, ungerska och många små språk i Ryssland såsom mansi, komi och mordvinska. Språkforskare bedömer att samiska och finska historiskt sett har sitt ursprung från ett gemensamt samiskfinskt urspråk som talades för 4 000 år sedan. Ur detta språk utvecklades ursamiska och urfinska för cirka 3 000 år sedan. Samiskan antas ha varit ett ganska enhetligt språk vid den tiden för att sedan efterhand utvecklas till nuvarande språk eller dialekter på 800-talet e.Kr.
Fem godkända ortografier
Det finns nio samiska varieteter, sett från söder: sydsamiska, umesamiska, pitesamiska, lulesamiska, nordsamiska och de östsamiska språken enaresamiska, skoltsamiska, kildinsamiska och tersamiska. Man brukar säga att skillnaderna mellan språken är som mellan svenska, norska och danska.
Det finns fem godkända samiska ortografier i Sverige. En ortografi är reglerna för hur ett skriftspråk ska stavas och för samiskans del är de moderna stavningsreglerna uppbyggda med konsekvent återgivning av de skilda språkljud orden består av. Man har bestämt reglerna för skriftspråket för sydsamiska (godkänd ortografi 1978), nordsamiska (godkänd 1979), lulesamiska (godkänd 1983) och umesamiska (godkänd 2016). Också pitesamiskan (arjeplogsamiska) har sedan den 20 augusti 2019 fått en egen ortografi godkänd i Sverige och Norge.
Skriftspråk
I Sverige publicerades de första böckerna på samiska i början av 1600-talet. De var av religiös art och avsedda för missionsarbete bland samerna. Under 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet var en variant av umesamiska det mest använda språket i skrift. I Norge har nordsamiska varit det dominerande skriftspråket och det användes i den första boken, en katekes som kom ut 1728.
Ortnamn
Ortnamn är en källa till kunskap om samiska språk och samisk historia. Ortnamnen bekräftar det samiska folkets närvaro i landskapet sedan urminnes tider.
Ortnamn är viktiga för identiteten och behovet av att känna tillhörighet och trygghet. Ortnamnen bekräftar att det samiska språket är viktigt i samhället. Då de används sänder de en viktig signal om språkets status, och inte minst är det betydelsefullt för de uppväxande generationerna. Vägskyltar och andra skyltar på samiska utgör för små barn ”den första samiska läseboken”. Att de samiska ortnamnen används och är synliga är en viktig del i den språkliga revitaliseringen.
Platser är förbundna både fysiskt i landskapet och mentalt genom berättelser, det vill säga genom språket. En plats har en mening, en historia och inte minst ett namn. Runt om i Sápmi försiggår lokala samiska ortnamnsstudier med olika intensitet. Gemensamt för dessa gruppers arbete är att man vill återta sina ortnamn och synliggöra dem. Det är viktigt att använda den ortografi som gäller där ortnamnet finns på grund av att ett namn ju ingår i områdets övriga språkmaterial. Det underlättar även sökning av namn på kartor. Det är också av stor betydelse, t.ex. när brandkår, ambulans eller polis ska söka sig fram till en viss adress i kritiska situationer. Stavningen av ortsnamn på olika samiska språk kan variera och kan ha ändrats sedan sist – så kolla alltid i Kartsök och ortnamn, Lantmäteriets karttjänst på nätet Min karta. (länk till Lantmäteriet)
Namn som godkänts av Lantmäteriet ska i statlig och kommunal verksamhet användas i sin godkända form (4 § God ortnamnssed i Kulturmiljölagen).
Läs mer om de samiska språken på isof.se och på Samer.se och Sametinget.se (om ortsnamn).
Källa: Isof och Sametinget.se
