Enligt uppgifter som framkommit i kommissionens kartläggning, förfogade lokala samer över kyrkplatsen i Ankarede före avvittringen på 1840-talet. I samband med avvittringen övergick marken till lokala nybyggare. Det finns oklarheter kring vad som egentligen skedde i samband med avvittringen och hur ägande- och besittningsrätten övergick från samer till andra. Av denna anledning fick forskaren Åsa Össbo i uppdrag av kommissionen och Svenska kyrkan att reda ut detta.
“I uppdraget ingick att göra en analys och belysa av vad som skedde i samband med avvittringen i Ankarede i Jämtland 1842 och hur det påverkade de lokala samernas situation och att belysa Svenska kyrkans agerande i frågan”, säger Kaisa Syrjänen Schaal, huvudsekreterare.
Åsa Össbo, forskare vid Várdduo – Centrum för samisk forskning på Umeå Universitet, gjorde detta i mars 2026. Du hittar den här!
Nedan följer en sammanfattning av rapporten:
Av det studerade materialet framkommer att Ankarede ligger inom ett område som har använts av samer sedan långt tid tillbaka. I synnerhet har en samisk familj över tid varit synliga i dokumenten både före och efter det att området kom att tillhöra Sverige. Samerna i området skattade till fogden på norsk sida, och delades av nationsgränsen när den väl markerades ut, vilket var en anledning till att området dök upp i svenska myndigheters hantering först efter 1760. Det kan ha bidragit till att myndigheterna inte sett den långa historiken av markanvändning och indirekt lett till en ökad risk för rättsförlust. Vid den tiden började också de första nybyggarna göra anspråk, först på fiskesjöar för tillfälliga vistelser men efterhand gjordes också anspråk på att uppföra boställen och odlingsverksamhet. Det började i de sydligare delarna kring Jormsjöns västra sida, där samer redan hade rättigheter som omnämns på svensk sida. På grund av ändrade tankegångar gällande nybyggen och myndighetspersoner med egna målbilder intensifierades kolonisationen mot slutet av 1700-talet.
Det framkommer av materialet att nybyggen som anlagts i området över tid förhandlade med representanter från samma samiska familj och släkt. Tvistemålen intensifierades mot 1810-talet men fick sin lösning i ett avtal mellan samerna på skattefjället och åborna på nybyggena. För att försvara rätten till sitt land, försökte en person ur den samiska släkten syna in en del av området som nybygge men fick då stå i avvaktan på möjligheten till efter att avvittringen genomförts.
Under avvittringen framfördes inga kyrkliga anspråk på området kring Ankarede. Frostvikens församling hade troligen haft bättre tillfälle att känna till mötet och närvara på plats än samerna som sannolikt var på norsk sida eller till fjälls när kungörelsen lästes upp i Gäddede och möten hölls. Samerna från Blåsjöfjäll närvarade inte vid förberedelserna eller sammanträdena för avvittringen av hemmanen, förutom vid det första mötet för Ankarvattnet 1832. Där framgår att Lars Jonsson fick vänta med att syna in en del av sin fars gamla skattefjäll till nybygge. Den sista punkten vid det förberedande mötet var den samfällda protesten från samer på skattefjäll i Frostviken. Samerna riktade sig mot nybyggesanläggningarna och blir besvarade på ett sätt som kan sammanliknas med Lars Rumars tolkning av länsstyrelsernas ståndpunkt om samer i samband med avvittringen: att renskötseln måste träda tillbaka för det ”högre stående” jordbrukets intressen. Det var inte ett problem att ”civilisationen” trängde in på samernas marker, som inte heller sågs ha någon tydlig gräns. Sedvanan som hade brutits på grund av nybyggesutbredning slår över i nedsättande uttryck från länsstyrelserna om samerna som ”kringirrande” och att samer som protesterade egentligen bara borde avvakta till dess renbetestrakterna skulle avvittras.145 Och det är först vid renbetestrakternas avvittring som samer förväntas närvara, och då vid ett bord som blivit berövat sina bästa platser och sitt utrymme.
I hjärtat av dessa trakter finns Ankarede som ditintills i materialet endast blivit omnämnt som samernas begravningsplats och bönehus i en graderingslängd för avvittringens hemmansägotilldelning. Vid en sockenstämma 1861 påtalades att samerna hade bekostat bönehus och boningsrum och det blev beslutat att prästen skulle besöka Ankarede två gånger om året även om sockenmännen inte ville bekosta resa och underhåll av bostaden. När bönehuset förföll alltmer, något som uppmärksammades bland annat vid ett möte inför lappfogden 1888, föreslogs att samer och bofasta skulle skänka pengar till renovering eller uppförande av nytt kapell. Troligen blev det inga större summor av insamlingen och nya diskussioner fördes kring att anskaffa pengar till kapellet. I den hanteringen diskuterades om platsen borde flyttas och det blev en omröstning i frågan. Men efter ännu ett möte blev de församlade eniga om att vara kvar i Ankarede. Efter det gick byamännen i Blåsjö ihop om att avstå mark till fördel för kapellförsamlingen. Att som Levi Johansson tolka in en konflikt i vem som har förhandsrätt till området kan ses som en tidsfläkt från senare tider där frågan månne blivit mer konfliktfylld, om hur marken kommit i nybyggares händer och för vems skull pengar skänktes till att uppföra en ny kyrka. Att Kungl. Maj:t lade särskild vikt vid samernas medbestämmande kring kyrkobygget har framgått av materialet. Det var främst för samerna kapellet behövdes, samerna skulle godkänna ritningarna och även kvitteringen av pengarna som avsatts för renovering och uppförande.
Kyrkan har att döma av källmaterialet inte haft en explicit och framträdande roll i övertagandet av mark sett i förhållande till bosättarkolonisationen utom exemplet med en kolonisationsförespråkande präst. Snarare kan det utläsas en avsaknad av handlande under exempelvis avvittringen där man kunde agerat för att lyfta ut platsen från ägoindelningen redan då. Det mer implicita markövertagandet och kolonisationen genom tvångskristnande och religionsbyte har varit svårt att bedöma utifrån materialet och uppdraget. En talande bild som har framgått av muntlig tradition, var när en kyrkans företrädare på avstånd sägs ha välsignat Ankarede som begravningsplats. Någonstans i distansen finns ändå ett ansvar, i och med att det funnits en kyrklig byggnad och en framväxande verksamhet kan den tjänat som motivation och banare av väg, en infrastruktur för fortsatt bosättarkolonisation och tilltagande myndighetsutövning. Men icke att förglömma är platsen desto mer ett nav, en mötesplats, för samisk andlighet, kultur och föreningsaktivitet. Och som tidigare nämnts, av de historiska linjer som har tecknats i föreliggande rapport, torde det finnas möjlighet för en samisk samfällighet att efterfråga rådighet över platsen, om en sådan önskas och den inte redan existerar.