När Sanningskommissionen för det samiska folket genomförde sina intervjuer så var det ett antal personer som valde att göra intervjun på sitt modersmål, lulesamiskan var ett av språken. Joakim Bergdahl har precis avslutat sitt arbete med att transkribera dessa.
Vad har du för bakgrund?
“Jag härstammar från släkter som redan hade levt i generationer längs sjöar och vattendrag här i Sábmes skogar på den tiden Gustav Vasa började intressera sig för dessa marker. En del kallades lappar, en del finnar och en del bönder, trots att de jagade och fiskade betydligt mer än någonting annat. Den gemensamma nämnaren är att alla har levt från Ångermanälven och norrut sedan urminnes tid och överlevt utifrån de förutsättningar som givits dem, så i takt med den söderifrån kommande kolonisationen har vi bosatt oss allt närmare Bottenviken och i allt större omfattning blivit jordbrukare, soldater, gruvarbetare och timmerhuggare. Från mina far- och morföräldrars generation har vi börjat prata svenska, utbilda oss på universitet och arbeta inom vård, skola och verkstadsindustri. Idag försöker vi bevara det lilla som finns kvar av tidigare generationers språk och kultur, så att våra efterkommande kan behålla kopplingen till naturen, föra vidare våra berättelser, bevara ödmjukheten och gästfriheten samt sträva efter att förstå och hjälpa istället för att döma och stjälpa”.
Varför just lulesamiska?
“2017 träffade jag en samisk kvinna med rötterna i Arjeplog. Släktens förlorade språk är pitesamiska och vi ville att våra barn skulle växa upp med den djupa kulturförankring som språket för med sig. När vår dotter föddes 2019 bestämde jag mig alltså för att lära mig pitesamiska, men fann att det saknades både litteratur och utbildningsmöjligheter. Umeå universitet erbjöd dock distanskurser i lulesamiska på halvfart, vilket är den dialekt som står pitesamiskan närmast, så 2020 sökte jag nybörjarkursen och tog mig in. I min kandidatuppsats “Dagáj dålåv ja darvvá” har jag undersökt användningen av historiskt presens i lulesamiska narrativ. Den är korrekturläst och ska bara korrigeras inför examination. När den är godkänd ger den 7,5 hp”.
“Samtliga kurser har jag läst på distans och 50%, parallellt med min anställning som socionom på 80%. När jag tar ut min examen har jag läst sammanlagt 150 poäng i samiska kurser och kan då benämna mig själv filosofie kandidat i samiska”.
Vad är det som fascinerar med språket?
Allt. Ordrikedomen, regelbundenheten, kreativiteten, flexibiliteten, variationen, djupet, humorn, rationaliteten, skönheten, och så vidare. Framför allt är det en port till samisk kultur, och för att bara nämna ett exempel kan jag lyfta fram den blomma som på svenska kallas “maskros”. Rosen är ju högt ansedd i många kulturer, men lägger man till förleden mask- har man den blomma som i svensk kultur ofta ses som något fult och besvärligt som bör utrotas för att gräsmattan ska se anständig ut. Det lulesamiska ordet för dessa blommor erbjuder ett helt annat perspektiv. Ordet är “hublorásse”, vilket betyder “hummelgräs”, och sen jag började se dem som en livkraftig resurs för humlors överlevnad finns det inte längre någon del av mig som vill rensa bort dem från min trädgård. Det här är ett av många ord som tydligt visar skillnaden mellan svensk och samisk kultur.
Vad har varit det svåraste?
“Att som nybörjare vänja sig vid ett helt annat sätt att uttrycka sig på. De finskugriska språken följer grammatiska system som på många sätt vänder helt upp och ner på en hjärna som blivit germanskt programmerad. Helt plötsligt ska man inte skilja på man och kvinna eller bestämd och obestämd form. Helt plötsligt kan man böja varje enskilt räkneord i plural och varje enskilt verb i tvåtal. Prepositioner har bytts ut mot postpositioner eller kasusändelser, och så vidare. När man väl kommit in i det upptäcker man dock att allting följer ett naturligt system, precis som rötter leder till stammar, som leder vidare till grenar, kvistar och slutligen barr, och när man har hela tallen så upptäcker man hur den bara är en av otaliga tallar i en väldig urskog, där allting kan se kaotiskt ut vid första anblick, men vid närmare granskning visar sig vara en snillrik skapelse, där allt från den minsta partikel till det största fjäll hör ihop i en förtrollande symbios”.
Hur kom det sig att du fick detta uppdrag?
“Min fina lärare Ánn-Risstin föreslog mig när hon blev tillfrågad, utifrån hennes uppfattning om mig som noggrann och kompetent, så det är bara en av många saker jag kan tacka henne för. Hon är toppen!”.
Hur många intervjuer har du översatt?
“Jag har arbetat med cirka 15 intervjuer, vissa har bara innehållit några enstaka lulesamiska ord men majoriteten har varit helt och hållet på lulesamiska. Det totala intervjumaterialet var över 15 timmar långt och jag har först transkriberat dem på lulesamiska, därefter översatt dem till svenska och slutligen korrekturläst och kvalitetssäkrat dem. Resultatet blev ett par hundra sidor på både lulesamiska och svenska”:
Vad har varit utmanade?
“Arbetet har varit otroligt utmanande. Varje intervjuperson har haft sitt eget sätt att tala och utöver de olika variationer som finns i det lulesamiska dialektområdet har varje person haft olika grad av influenser från andra språk, så som nordsamiska, finska, meänkieli och lulebondska. “Gähttjalit” är till exempel det lulesamiska ordet för “försöka”, men en intervjuperson använde “friejsstit” och en annan “riejsstit”, vilka båda kommer av det fornvästnordiska ordet “freista”, som tydligen har bevarats i både lulesamiska och meänkieli sedan de stora handelsnätverkens tid, med andra ord långt innan Sverige började leta sig ut ur Mälardalen i jakt på makt, ära och rikedomar”.
Vad har du lärt dig genom detta?
“Jag har lärt mig massor om både språket och historien genom dessa intervjuer. Genom att lyssna på många olika lulesamer berätta om både gamla och nya tider så har jag fått ett rikare språk och större möjligheter att uttrycka mig fritt i både tal och skrift. Även om det lulesamiska språkmaterial som finns tillgängligt i majoritetssamhället är större än det pitesamiska, så är det alldeles för litet för att man ska kunna bada i språket på det sätt som varit möjligt ifall staten inte hade försökt utrota det i flera generationers tid. Jag har också fått en inblick i hur omfattande och hänsynslös kolonisationen varit på lulesamiskt område. Min bild av Jåhkåmåhkke har till exempel varit att kulturen och språket stått relativt stark i förhållande till många andra orter i Sábme, men nu vet jag att de under lång tid har utsatts för mycket stark press från alla tänkbara håll, vilket har lett till att många samer redan i början av 1900-talet slutade vara samer i statens ögon och i många fall även i sina egna eller andra samers ögon, bara för att de till exempel inte alltid gick i kolt, inte alltid bodde i tältkåta och inte alltid vaktade en renhjord på fjället”.
Hur ser du på Sanningskommissionens uppdrag?
“Jag ser Sanningskommissionens uppdrag som ett av de viktigaste som pågår i Sverige just nu. Jag tror att det är den enda kartläggning som har chansen att vara tillräckligt omfattande och djupgående för att regeringen och landets alla folkgrupper ska kunna få upp ögonen för hur komplex problematik det samiska folket lever med, förstå att det är statens politik som lagt grunden för den samt inse att kolonisationen fortfarande pågår för full maskin med skogsskövling, gruvbrytning, kraftverksetableringar och mer därtill”.
Vad mer exakt jobbar du med annars?
“Till vardags arbetar jag som socionom på Skellefteå kommun, närmare bestämt inom socialtjänstens öppenvård för personer som har ett skadligt bruk av alkohol och narkotika. Jag började min anställning direkt efter jag tog socionomexamen, sommaren 2013. Vissa av de jag träffar känner till att de har samiska rötter, men de har gått fullständigt miste om sin samiska identitet. Släkten har någonstans på vägen anammat statens 20-talsbild av vad en same är, och eftersom det “bara” var någon far- eller morförälder som “hade renmärke” är de ju per definition inte “riktiga” samer. Istället för identitet, självkänsla och stolthet har man utvecklat olika typer av psykosocial problematik, vilket en del löser genom att döva sig med vilka preparat och metoder som än står till buds. Detta är väl känt och lätt att fördjupa sig inom för den som är intresserad och bryr sig om minoritetsgruppers hälsa, men gemene man är smärtsamt omedvetna”.